Jag funderade häromdan på hur jag ser mig själv som person och fotograf. Jag har sett mina kollegor som lägger ut bilder på IG med långa texter, ibland hela dikter, som beskrivning till bilden. Jag konstaterar att jag är en fotograf och ingen poet. Mitt intresse ligger enbart i att få till en så bra bild som möjligt, enligt min bildstil. Jag är däremot en mycket god lyssnare om någon har något att berätta.

Den enda poesi jag konsumerar är via låttexter. Nödrim undanbedes å det starkaste. Till mina bilder hittar du möjligtvis matnyttig faktatext. Jag fokuserar på bilden. Den är som poesi för min själ.

När det kommer till litteratur är det nästan bara facklitteratur som spisas. Jag vill lära mig något nytt hela tiden. Skönlitteratur kan nån annan läsa, typ poeterna kanske?

Jag är inte rädd för det okända. Under skoltiden undvek jag att tala inför publik. För ett decennium sedan frågade Medborgarskolan om jag var intresserad av att hålla fotokurser hos dem. Varför inte tänkte jag… För fyra år sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara fotograf i Rikssalen i Örebro slott när medaljer skulle delas ut och galamiddag skulle ätas. Varför inte! Det hade jag inte provat innan. Vi fixar en jättefin minnesbok med mina bilder till var och en när vi ändå är i farten.

Jag är väldigt anpassningsbar. När jag åtar mig ett uppdrag samlar jag in alla fakta jag kan tänkas behöva för att kunna leverera. Jag lyssnar mer än jag pratar. Jag är inte den som syns mest eller pratar högst i rummet, tvärt om. Jag är den lågmälda du knappt märker av. Jag smälter in men säger till om det är något och tar för mig utan att blinka. Här jag ett uppdrag så levererar jag, utan att vara en buffel.

På mina fotograferingar har vi alltid roligt och stämningen är avslappnad. Vi fotograferar utan stress. Har modellen några idéer så provar vi dem gärna – inom rimliga gränser. Annars guidar jag gärna.

Så tänker jag att jag är. Rätta mig gärna om jag har fel 🙂